Strindbergs andra serie av vivisektioner författades direkt på franska under 1894. Den första serien hade skrivits 1887, en sorts experiment på karaktärer, på passioner, på mänskliga och sociala förhållanden. "En ny högre utvecklingsform av skönlitteratur" kallade Strindberg dessa psykologiska skisser och berättelser. Beteckningen vivisektion, det vill säga vetenskapliga experiment på levande djur, motiverades av att Strindberg ofta hade "lefvande personer" som "föremål för undersökningen". Syftet med vivisektionerna var enligt författaren också att "afslöja all öfvertro i religion, konst, vetenskap, demokrati och socialism". Med sina nya vivisektioner tänkte sig Strindberg att ta Paris med storm. Han planerade att tillsammans med Georges Loiseau utge en bok bestående av både några av de äldre och de nya vivisektionerna. Boken trycktes aldrig, men flera av vivisektionerna publicerades i fransk press under 1894-1895. I denna del av Strindbergs Samlade verk utges för första gången alla Strindbergs bevarade 1890-tals-vivisektioner i franskt original och i svensk översättning, jämte ytterligare några texter från samma tid. I volymen ingår bland annat Jag, Framtidens människa, Nya Konstformer! eller Slumpen i det konstnärliga skapandet, En Aspasias tillblivelse, Förvirrade sinnesintryck, Kvinnohat och kvinnodyrkan, Barbaren i Paris och På kyrkogården, samt Strindbergs kommentarer till sina relationer till konstnärskolleger som Nietzsche, Zola, Gauguin och Edvard Munch.