”Jag eftersträvade något så fritt i formen som en sokratisk dialog.” När David Antin i början av 1970-talet utvecklar sina pratdikter handlar det om att via improvisationer och i samspel med en lyssnande publik skapa en ny poetisk praktik som också är en ny form av tänkande. ”Jag hade sökt en tänkandets poesi och vad jag fann var en pratandets poesi, eftersom att prata var så nära jag kunde komma att tänka.” I dessa pratprocesser utvecklar Antin en blandning av kritik, poesi och historieberättande som han spelar in på bandspelare för att sedan transkribera och publicera i bokform. Hans poetiska arbete är med andra ord en dynamisk och explorativ blandning och överlagring av olika språkformer, hastigheter och medier. Vad det innebär att vara avantgarde från 1993 är den tredje av Antins fem böcker från 1976 till 2005 som uteslutande består av pratpoesi. David Antin är poet och konstkritiker. Han är född 1932 i New York och bor sedan slutet av 1960-talet i San Diego, där han i många år också undervisade vid University of California.