”Demokratins skola” är ett begrepp som de svenska lärarna flitigt använde sig av under 1900-talet för att beteckna den skola som de så stolt hade byggt upp. Under mellankrigstiden utsattes den dock för två stora utmaningar, den tyska nazismen och den sovjetiska kommunismen. Denna avhandling undersöker i komparativ form hur de svenska folkskollärarna och läroverkslärarna hanterade dessa båda utmaningar och i förlängningen hur deras ideal och identitet påverkades. Alltsedan mitten av 1800-talet hade den svenska lärarkåren mödosamt lagt grunden till en gemensam kåranda. När den på 1930- och 1940-talen utmanades av de totalitära krafterna blev utopi, modernitet och professionalism starka argument för att försvara den kollektiva identiteten. Den nazistiska utmaningen avvisades entydigt som en dystopi som inte var förenlig med den egna självbilden och de egna värderingarna. Inför den sovjetkommunistiska utmaningen var lärarkåren mer kluven. Det sovjetiska samhället och dess skola sågs till stora delar som en utopi som kunde visa vägen mot framtiden. Där förverkligades de reformpedagogiska idéer som lärarkåren ville genomföra i Sverige. När den sovjetkommunistiska utmaningen däremot hanterades tillsammans med nazismen på ett mer ideologiskt plan blev resultatet ett annat: de stred båda mot demokratins skola och dess ideal. Genom dessa båda utmaningar mognade lärarkårens identitet och ideal, något som påverkade det värdegrundstänkande som utvecklades efter andra världskriget. Per Höjeberg är född 1956. Detta är hans doktorsavhandling i historia vid Lunds universitet.