”Min mamma jobbar i köket på Pensionat Solvändan. Vi bor där hela sommaren. Mamma lagar mat och diskar medan jag har sommarlov.” Så börjar historien om Algot som en dag hittar en fin, gul klänning i ett gammalt skåp på pensionatet. Han tar på sig den och kallar sig för Beatrice, för att det känns bra. ”Mamma tittar på mig och frågar om jag vill heta Beatrice? Jag säger att jag vill det. Och att jag vill behålla klänningen om jag får det. Mamma ler och säger att det går bra. Sedan skålar vi med glassarna ihop så som jag och mamma gör ibland när vi bestämt något.” Men kanske är detta främst en historia om det svåra i att hitta en riktig vän, om att lära sig spela munspel, om oväntad vänskap och om att hitta en plats där man bara får vara. Kanske en plats där man till och med slipper att leka, om man inte vill, fastän man är barn.