Erland Hjärne (1887-1969) blev professor i historia vid Uppsala universitet 1930. Redan tidigt var han berömd i studentkretsar för sin kolossala lärdom, sin skygghet och inte minst för sin märkliga befordringsgång. Han var mannen som utnämnts till professor utan att ha disputerat för doktorsgrad, som av sina vänner mer eller mindre hade tvingats att lämna in sina ansökningshandlingar. Som professor blev han känd som en fordrande och kanske något omständlig tentator. I sin biografi över denne lärdomsgigant ger Sven G. Svensson också en bild av människan Erland Hjärne, ett gripande och tragiskt människoöde. Erland Hjärne var son till den store historikern Harald Hjärne och hans liv präglades mycket av att stå i skuggan av den store fadern. Erland Hjärne plågades under långa perioder av svåra depressioner, men trots detta var han en framstående forskare och han efterlämnade ett stort antal epokgörande skrifter. Han blev med åren också en omtyckt lärare och trivdes väl med sin professorstjänst. Erland Hjärne var också en uppskattad gäst i det uppsaliensiska sällskapetslivet och kunde då och då släppa loss i glada vänners lag. Sven G. Svensson berättar bl a en anekdot om hur han själv en gång på bio stötte ihop med tre mycket muntra professorer – en av dem var Erland Hjärne – som gick för att se en riktigt dålig Vilda Västern-film. Sven G. Svensson är fil doktor och har varit chef för Sparfrämjandets förlag och Svenska sparbanksföreningen. Han har tidigare utgivit bl a Mord och lärda mödor (1967), Ulf Peder Olrog i Uppsala (1982), Gunnar Wennerberg, en biografi (1986), Tre porträtt (1989).