Debutanten Elise Ingvarsson skriver en uppfriskande originell poesi. Den är överraskande, impressionistisk och infallsrik i sin språkbehandling.Hon diskuterar allvarliga frågor om Gud och hur man får vara i sitt förhållande till Honom, men gör det på ett sätt som både är roande och tankeväckande. Men det handlar lika mycket om vem man ska våga vara, både i det vanliga livet och i poesin.Kristus-öra så måste det varaatt all min tomhet strålar upp mot din lyssnande tratti bänken viskar jag tyst att du hör, rörsMunväder! Flak av ömkan.Våga inte uttala viljan i magen i Guds namn.Det fula utan hamn önskar angöra, ryms inte.Res på dig, ångestskräp!Mötet är allt jag vill och med hela min stränga hållning- Är min kärlek dig inte nog?