Demokrati handlar bland annat om att utse vem eller vilka som ska sättas i maktpositioner. Med denna makt följer ansvar. För att utkräva detta krävs dels information om makthavarnas handlande, dels mekanismer för att faktiskt utkräva ansvaret. I avhandlingen visas de verktyg som riksdagsledamöterna har till sitt förfogande for att kontrollera och utkräva ansvar av regeringen. Det handlar om interpellationer och frågor, KU:s granskning, möjligheten att begära särskilda debatter, misstroendeförklaring och åtal mot statsråd för brott begångna i tjänsten. Tillsammans bildar dessa ett regelsystem som utgör basen för riksdagens kontrollmakt och för denna avhandling. Författaren diskuterar inledningsvis de värden som ligger bakom kontrollmakten för att få fram de funktioner som kontrollen ska fylla. Därefter följer en utförlig genomgång av de delar som utgör den direkta kontrollen av regeringen. Den kompletteras med empiriska undersökningar av spörsmål och konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden. Avslutningsvis analyseras riksdagens kontrollmakt och författaren diskuterar förslag till förändringar som syftar till att tydliggöra de olika kontrollinstrumentens roll och funktion i kontrollmakten. I avhandlingen analyserar författaren riksdagens kontrollmakt på ett delvis nytt sätt. Diskussionen kopplas tydligare till teoretiska utgångspunkter och sätter därigenom in kontrollen i sitt sammanhang. Detta skapar en djupare forståelse av kontrollmakten och dess funktion och betydelse.