Så sitter vi där med förväntansfulla blickar, tärningar i drivor och papper och tabeller och monster och allt som ska till. Det är rollspel, det är som förr, det är som ungdom. Men det är inte jag som är ung längre, inte kroppsligt. Men sinnet är förflyttat direkt bakåt till min tidiga tonårstid. Nu är det genom mina barns och deras kusins sinnen jag är tillbakaflyttad. De bråkar om den lite klumpiga krigarjätten Ajax får trampa ihjäl köpmanstomten som envisas med att säga att de ska gå till staden i stället för skogen. Oliver hävdar att det är en dum ide att stampa ihjäl hans karaktär när de bara hunnit spela i två minuter. Albin tycker det är orättvist att han lyckades med sitt slag som gjorde att de blev övertalade att gå mot staden i stället. Melvin som bara är 6 år tjuter av förväntan att han vill rida iväg på sin älg och Oskar på 11 år försöker förstå varför hans magi inte fungerade. Det är precis som förr, det kunde varit jag.