Ingemar Johansson, det är jag. Jag är som en klumpig hund. Allting jag gör blir fel. Allt började när jag rev sönder mina byxor. Men det är ingen ursäkt. Jag tappade bort mina glasögon och brände ner skogsdungen också. Jag blev för jobbig för min sjuka mamma och flyttade till min morbror i Småland. Där fick jag mycket annat att tänka på. Jag fick nya kompisar och jag fick träna i fotbollslaget. Ändå kände jag mig ensam. Med det kunde vara värre förstås. Hunden Lajka till exempel, hon fick åka till rymden och snurra där alldeles ensam. Man måste alltid jämföra. Det finns alltid någon som har det värre.