Den unga drottningen vill besegra ärkefienderna på ett nytt sätt, vilket inte kungens vasaller klarar av. Ryktet om en gyllene friargåva ändrar på villkoren, men även ett dråp där fyra pilar visar vilka mördarna var. En vasall tänker hämnas, trots att ryktet är emot honom. Egentligen är allting emot honom. Enda möjligheten är att lyssna på en spådom, eller ännu värre på sitt eget hjärta.

”Märrens sista sång” har stark närvaro i platsen, som åskådliggörs med hjälp av karta och måttangivelser. En stor del av berättelsen utspelar sig i landskapet. Karaktärerna sover, fryser, svälter, strider, såras, svettas utomhus. Som läsare känner man med karaktärerna, och man blir också medveten om den begränsning som en ö utgör. Att vara omsluten av ett hav kan kännas som ett skydd. Men om ofärd hotar och man måste lämna ön - vart och med vilket färdmedel ska man bege sig? Berättelsen är ordrik i dess rätta bemärkelse, och den ägnar stort utrymme åt att skapa världen som läsaren ska finna sig till rätta i. Ordlekar och resonemang ger ledtrådar till och löften om en ständigt utrullande händelsehorisont (som även riktar sig bakåt och åt sidorna). Dialogerna gör detsamma, men där finns också karaktärsutveckling, undertexter, flirt, gåtor och inte minst en klurig humor. Att huvudpersonen Hiln/drottningen, och andra kvinnor, liksom männen, framställs som människor med drifter, humör och egenheter är mycket uppfriskande. Här finns en rolig och sarkastisk drift med könsrollerna. ”Märrens sista sång” är spännande och välskriven. Lars Bägerfeldts bakgrund och erfarenhet som arkeolog och författare ger denna fantasy-bok tyngd och djup. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen.