Landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, som därmed också var kurator för Kungliga och Hvitfeldtska stipendieinrättningen, Gustaf Lagerbring, konstaterade vid förra sekelskiftet att "sällan har en i den välvilligaste avsikt gjorda donation åstadkommit så mycket missnöje som den hvitfeldtska". Det var hårda ord, men inte omotiverade. Gång efter annan hade stipendieinrättningen hamnat i blåsväder, anklagad för ineffektivitet och orättvisor. Bland kritikerna fanns Bohusläns välkända beskrivare Johan Oedman och Axel Emanuel Holmberg, båda prästmän. Vid sidan av dessa uppträdde många andra med kritiska synpunkter på donationsförvaltningen; inrättningens egna kuratorer och revisorer, förbigångna förmånsjägare, opinionsbildare och folkrepresentanter och - inte minst - talesmän för de berörda människorna på dontationsegendomarna. Frågor intäller sig osökt: Var kritiken verkligen befogad? Och om den var det, vad var det då som gjorde stipendieinrättningen till ett misslyckat företag? dessa frågor söker Eibert Ernby svaren på i Margareta Hvitfeldts donation - vision och verklighet där han beskriver donationsförvaltningen alltifrån starten 1683 till början av 1900-talet då donationsgodsen började avyttras. Eibert Ernby fann tidigt att det hvitfeldtska arkivet på Landsarkivet i Göteborg innehöll en överväldigande mängd dittills outnyttjad information. Utöver detta har han utnyttjat länsstyrelsens och domkapitlets arkiv beträffande särskilda kuratorsinsatser, domstolsarkiven för tvister som berört inrättningen och kyrkoarkiven för personhistoriska uppgifter. Han har också tagit del av det kartmaterial som återfinns på lantmäteriverkets arkiv över donationsfastigheterna och i synnerhet då säterierna. Hur bestämmelserna för den hvitfeldtska donationen tolkades och tillämpades under den här behandlade tiden berörde levnadsvillkoren för tusentals människor bosatta på gårdar och i fiskelägen som hörde till den, liksom för utvecklingen på säterierna Sunsby och Åby. Framställningen har därmed förutsättningar att intressera många.