Klimatfrågan, som externalitet, karaktäriserades i Stern-rapporten som det största marknadsmisslyckandet någonsin. Prissättningsmekanismer, t.ex. att konstruera överlåtbara utsläppsenheter kan bidra till lösningen. Hård kritik har dock framförts mot Kyotohandeln och EU ETS; de genererar inte tillräckliga kostnadseffektiva utsläppsminskningar och prissättningsmekanismen har inte fungerat. I denna bok analyseras den rättsliga konstruktionen utsläppshandel. Diskussionen kretsar bl.a. kring staters möjlighet att överföra rättigheter till privata aktörer. Är det möjligt att äga en rätt till utsläpp? Analysen behandlar instrumentets förmåga att begränsa utsläppen, att fördela utsläppsutrymmet samt förmågan till återkoppling och adaptivitet. Resultaten visar på utsläppshandelns betydelse som miljörättsligt instrument. Som sådant är prisbildning och kostnadseffektivitet av mindre betydelse desto viktigare är förmågan att hantera utsläpp från ett kollektiv av källor och fördela resursen utsläppsutrymme såväl intragenerationellt som intergenerationellt. Utsläppshandel är ett kraftfullt miljörättsligt command and control-instrument. Inget av de studerade systemen utnyttjar dock instrumentets fulla potential; för att göra det är dock gratis tilldelning att föredra.