Att inte ha tillgång till ett gemensamt språk med sina närmaste sätter djupa spår hos en människa. Även om det inte märks i tidig ålder så är själen redan märkt. Det kan döljas i många år och långt senare komma upp till ytan som ett raseri mot alla orättfärdigheter. Det ger denna bok uttryck för. Boken är en självbiografisk betraktelse över barndomens språkliga torftighet, som författaren delar med flera generationer döva.

Inledning Kapitel 1 ett ”symboliskt” äppelträd (2004) Kapitel 2 1950-talet – ”Vem är jag egentligen”? Kapitel 3 ”Under 50-talet – Lappa och laga” Kapitel 4 ”1960 fram till 1980 - 1990 – Jättelångsam och kaotisk utveckling” Kapitel 5 Fram till år 2000 - ”Islossningen eller…? Kapitel 6 Men… – ”Förändringens tid till vad?” Kapitel 7 Under hela 1990-talet – Omorganisationer – Kaoset Kapitel 8 Teckenspråkets guldålder 1770 — 1870 talet Kapitel 9 Under 1500 – 1800-talen - Döva pionjärer Kapitel 10 1900-talets kanske jobbigaste tid? Kapitel 11 1980-talet – Kanske min bästa period? Kapitel 12 Fram till 2000 talet – Sanningskommission? Kapitel 13 Fortfarande under 2000 talet - Okunskap Kapitel 14 FN:s konvention, språklagen, nationella språkens minoritetslagar m.fl. Kapitel 15 Översättning från norska till svenska Kapitel 16 Och nu…? Efter 2013…? Kapitel 17 Språket i själen – TECKENSPRÅKET, en mänsklig rättighet – Lite om historik (Norden) Litteraturkällor (”citat” och lästips)