”Modernitetens största förlust är att den i så katastrofalt stor utsträckning har förlorat djupdimensionen. Och det är på djupet vi finner enhet, inte på den oroliga och speglande ytan.” Det skrev biskop emeritus Martin Lönnebo i förordet till skriften Enhetens språk. Den utgör den avslutande delen i hans stora verk Religionens fem språk från 1975, ett av de väldigaste försök som gjorts i nutiden att skapa en trons och det kristna livets syntes. Allt Martin Lönnebo därefter skrivit är i en mening kommentarer till, för att inte tala om vägledning utifrån, den ”summa” denna bok utgör. Denna text är skriven i ljuset av 1970-talets politiska och kulturella skeenden, som inte minst var marxismens epok, men den adresserar de grundläggande frågorna, såväl existentiella som politiska, sociala och ekologiska, på ett sätt som gör att den lika gärna kunde varit skriven i ljuset av den hotfulla dramatik som kännetecknar det globala skeendet i dag. Martin Lönnebo skriver: ”Den vördnad för livet som finns i religionen är nu, inför den hotande katastrofen, inte en lyxartikel.” I Enhetens språk sammanfattar författaren erfarenhetens, kultens, handlingens och lärans språk: Enhetens språk sammanfattas i korset. Det är det klaraste kristna tecknet för den rening och upplysning som skapar enhet genom att utblottelse, ödmjukhet, försakelse och tjänande bryter ner det som skiljer och splittrar. Korset är först och främst Guds eget tecken genom vilket han försonar världen med sig själv, men det är också efterföljelsens tecken.