Denna avhandling undersöker hur Östersjöregionen (om)formades intellektuellt, politiskt och geografiskt under perioden 1914–1945, med särskilt fokus på den roll som Sverige förväntades spela i denna process. Studien visar att svensk utrikespolitik och internationellt tänkande inte utvecklades genom konsensus, utan genom en dynamik präglad av återkommande debatter och konkurrerande perspektiv från aktörer över hela det politiska spektrumet. Till skillnad från tidigare forskning, som främst har analyserat den officiella diplomatin, riktar avhandlingen uppmärksamheten mot de rumsliga idéer och föreställningar som formade den svenska förståelsen av regionen och världen. Analysen visar att svenska aktörers tolkningsramar för världspolitiken var nationellt kodade, men samtidigt formade av historiska erfarenheter, utrikespolitiska visioner och geopolitiska strategier. Östersjöregionen framträder här som ett centralt rum i den svenska utrikespolitiska föreställningsvärlden – inte enbart i relation till föråldrade drömmar om att återfå stormaktstatus, som ofta framhållits i tidigare forskning, utan också i relation till svenska försök att ”sublimera” expansionistiska ambitioner till kommersiellt, kulturellt, ekonomiskt och tekniskt normentreprenörskap, såväl i Östersjöregionen som bortom dess gränser.