Efter Berlinmurens fall skulle Tyskland enas. Ett nytt samhälls­kontrakt skulle utformas. En ny författning formuleras. Sämja och samman­hållning skulle prägla relationen mellan medborgarna från de ­bägge tyska ­staterna.

Så var det tänkt, men så blev det inte. Det menar den tyske ­litte­ra­turprofessorn Dirk Oschmann. I Muren som inte föll ­beskriver han hur återföreningen snarare tog formen av kolo­­ni­sering. Fastän idag snart 40 år har förflutit ­sedan enandet dröjer sig den väst-östliga tudelningen av landet envist kvar.

Den tar sig många olika uttryck. De östtyska förbundsländerna har det högsta fattigdomsindexet. Invånarna där, »ossis« som de kallas, har sämre löner, lägre pen­sioner och mindre egendomar. De är under­­rep­re­senterade på ledande positioner och i hög grad ute­stängda från den nationella offent­ligheten.

Muren som inte föll har väckt stor uppmärksamhet i ­Tyskland och låg i flera veckor 1:a på Spiegels bästsäljarlista.

»... ett rasande J accuse i bästa Émile Zola-tradition mot hela den västtyska eliten, som ställs till svars för sitt arroganta ointresse  och schablonartade sätt att beskriva östtyskar.« Anna-Lena Laurén, Dagens Nyheter

»Den som vill tala om anslutningen och dess konsekvenser ­kommer inte att kunna undvika denna bok.« Ingo Schulze

»En bok som är som en käftsmäll.« Mitteldeutsche Zeitung

»Skarpaste stridsskriften om den tysk-tyska hierarkin.« Die Welt

Dirk Oschmann är professor i nyare tysk litte­ra­tur vid universitetet i Leipzig. Han är född och uppvuxen i DDR. Tidigare har han utgivit bland annat följande böcker: Friedrich Schiller: Eine ­kleine Werkschau (2024), Freiheit und Fremdheit: Kafkas Romane (2021) och Bewegliche Dichtung: Sprach­theorie und Poetik bei Lessing, Schiller und Kleist (2007).

»Istället för den gemenskap som en ny författning kunde ha lagt grunden till ­uppkom mycket av den sociala och politiska polarisering som Jürgen Habermas hade varnat för. Västs vägran att förhandla om en ny gemensam konstitution var den ­första ­centrala och avgörande handlingen för att helt utestänga östra Tyskland från skapandet av den nya demokratin. Fram till idag har den försyndelsen följts av otaliga andra inom ­alla samhällsområden.

Den här boken handlar om den obalansen, ojämlikheten och orättvisan. Att boken har nått ut så brett visar att vi nu står på tröskeln till en ny tid. Bokens ­inflytande beror antagligen också på överraskningsmomentet: En helt okänd författare från ingenstans har gjort ett ­inlägg i en debatt och till på köpet riktat sökarljuset mot en blind fläck.

När de strukturella och personliga nackdelarna har för­svun­­nit, när lönerna har blivit någorlunda utjämnade, när den vida representationsklyftan är överbryggad, när östtyskar har medbestämmande över hela landets öde och har ansvarstyngda befattningar och, sist men inte minst, när förtalet har slutat, först då kan det finnas anledning att fira ­jubileum för någonting gemensamt. Allt annat är rent hyckleri.« Dirk Oschmann