Sverige var under undersökningsperioden ett utpräglat utvandrarland. Invandringen var däremot mycket måttlig trots den rådande passfriheten. Att det var fritt att bosätta sig i Sverige innebar dock inte någon garanti för att svenskt medborgarskap skulle beviljas av regeringen. Detta medborgarskap var av flera skäl mycket viktigt för den enskilde individen och hans familj. Den invandrarkategori som sätts i fokus för undersökningen är östjudar, det vill säga mosaiska trosbekännare från det tsarryska imperiet. Antisemitismen var vid denna tid tämligen stark i Sverige, och dessa invandrare hade därtill handikapp av att vara från ”öst”. Slog dessa fördomar igenom i konkret diskriminering? Författaren har bland annat undersökt myndigheternas hanterande av alla de drygt 11 000 medborgarskapsansökningar som inlämnades under aktuell period. Var överhuvudtaget någon kategori – statsnationell, religiös, etnisk, socioekonomisk eller könsbaserad – diskriminerad? Vad var i så fall orsaken? Förekom förändringar över tid? På vilken nivå fattades besluten ”egentligen”? Hur agerade de regionala och lokala remissinstanserna, de mosaiska församlingarna, de sökande själva och övriga aktörer? Dessa och andra frågor behandlas i avhandlingen.