När den ihreska handskriftssamlingen på Uppsala universitetsbibliotek katalogiserades i början av 1900-talet fann man en samisk uppteckning från 1770-talet som visade sig ha tillkommit utanför Gävle. Uppteckningen, som består av en rituell s.k. björnvisa och en omfattande ordlista, hade sammanställts av östgöten Per Holmberger (1745–1807). För att förklara hur samiskt språkmaterial kunnat samlas så långt söderut i Sverige har tidigare forskare antagit att Holmbergers sagesmän varit kringströvande, fattiga samer som förirrat sig bort från sina hemtrakter och man hävdade att deras språk var sydsamiska. I boken Per Holmberger och sockenlapparnas språk presenteras för första gången en utgåva av Holmbergers hela ordlista som sedan analyseras med tonvikt på språk och kultur. Ordlistans språk stämmer inte överens med någon enskild samisk språkform av idag utan företer drag från många skilda håll. Analysen av ordförrådet visar att sagesmännen var integrerade i den svenska bondbyn och att de funnits i trakten under lång tid. Den äldre förklaringen – att det rörde sig om kringströvande, förirrade samer – berodde av allt att döma på att svenska språket betraktades som det främsta kriteriet för svenskhet vid 1900-talets början. På Holmbergers tid var det däremot den lutherska religionen som visade vem som var svensk. Även samisktalande var goda svenskar.