Ett actionladdat äventyr till rollspelet Western för upp till sju personer (en spelledare och sex spelare) i ett snöigt Klippiga Bergen. Inlagan i boken är 24 sidor och därutöver ingår sammanlagt 18 sidor bilagor i form av rollformulär, kartor och kort.

Speltidningen Fenix satte betyg 17 av 20 möjliga, vilket gav en "Fenix rekommenderar"-utmärkelse. Så här skrev recensenten Johan Broman: Jag är inte alltid så stor på traditioner, men om det är något som jag alltid ser fram mot så är det GothCon och inget GothCon är komplett utan det årliga Western-scenariot. I årets äventyr, Slutstation White Haven, tar spelarna rollerna som deltagare i ett uppbåd. Uppbådet är på jakt efter den ökända Blackstone-ligan som i över tio har år bränt och mördat sig fram, men nu ska de stoppas. Det något brokiga uppbådet samlas för första gången ombord det lilla tåget som avgår från Golden City upp mot White Haven, småstaden som ligger i passet till gruvorna i White Valley. Under vintern är järnvägen enda sättet att nå White Haven och dalen bortom staden, så nu har den hämndlystna banditligan förhoppningsvis rest in i en återvändsgränd. Slutstation White Haven är skrivet på liknande vis som tidigare scenarion till Western IV. Det går att spela det som ett enkvällsäventyr, det finns till och med rekommendationer för hur lång tid de olika scenerna bör ta, för att ge spelledaren riktlinjer om när det är dags att driva på spelarna. För de grupper som inte har samma tidspress som konvent kräver kan självklart alla scener spelas ut till fullo. Det som skiljer Slutstation White Haven från tidigare Western-äventyr är att det inte är meningen att spelarna ska hinna med alla de scener som föreslås. De olika spelledarpersoner som interagerar i äventyret förflyttar sig enligt ett schema och beroende på vilken plats det gäller och när rollpersonerna är där kommer olika händelser att inträffa. Resultatet blir att utifrån gruppens agerande förändras förutsättningarna för äventyret. Som vanligt består rollpersonerna av en välskriven grupp människor vilka på olika vis har kopplingar till varandra. Konstruktörerna fortsätter att representera olika delar av det amerikanska samhället och jag blir alltid glad att de har med kvinnor och olika etniciteter bland både rollpersonerna och spelledarpersonerna. I ett historiskt rotat rollspel tycker jag att vikten av representation är viktig, kanske ännu viktigare än annars då det kan vara så lätt att skylla på samhällets mansdominans för att slippa behöva utöka sin repertoar. Det finns sammanlagt sex spelbara rollpersoner som alla har en gedigen bakgrund med beskrivning över relationen till de andra spelarna. Beroende på hur många spelare man är går det lätt att justera hur många rollpersoner det är, men minst tre är att rekommendera. Äventyret går också att spela med egengjorda rollpersoner men då får spelledaren arbeta in lite bakgrund, annars tror jag att likt de flesta konventsscenarion går lite av historian förlorad. Illustrationerna håller som alltid väldigt hög klass, Lukas Thelins teckningar är välgjorda och de små kort med bilder av äventyrets huvudpersoner är riktiga stämningshöjare. Det som dock är snyggast av allt är äventyrets omslag. Estetiken från de tidigare scenarionas omslag vilka påminde om en filmaffisch med en stor dos pulpighet, har ersatts av en kylig bild av den kallhamrade Eliza Blackstone. Ett verkligt mästerverk. Kartor som medföljer, en över White Haven och en över White Valley är enkla men användbara och informativa. Kartorna kommer med en spelarvariant, något jag alltid uppskattar. Om det är något som jag saknar med Slutstation White Haven så är det att det inte finns mer av det. Jag hade gärna sett mer beskrivningar av området och ett ännu större persongalleri. Det är inte att det saknas platser och människor i äventyret, det är helt enkelt så att jag bara vill ha ännu mer att mata rollpersonerna med. För den ambitiösa spelledaren skulle händelserna som utspelar sig under Slutstation White Haven kunna ligga till grund för en kampanj. De konflikter som fortfarande kan vara olösta efter scenariots slut är nog för att bygga flera fortsatta äventyr kring och persongalleriet kan gladligen göras till återkommande bovar eller allierade. Mitt slutgiltiga omdöme blir att Slutstation White Haven är ett välskrivet och spännande äventyr med snygg layout och vackra illustrationer.