Med lågmäld humor och vemodig sorg tecknas bilden av den gamla Birgitte, intelligent men på något sätt förbipasserad av livet. En oerhört vemodig rad i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas kommer för mig: ‘Mig gick livet förbi.’ Lite så är det också för Anfinnsens Birgitte. När den här fina och känsligt skrivna romanen närmar sig slutet är det uppenbart att vi följer huvudpersonen mot det oåterkalleliga slutet på livscykeln – jag kan inte föreställa mig att vi får en tredje roman om Birgitte.
- Björn Kohlström, Bernur