Denna bok är med andra ord kanske den mest skrämmande bok jag läst. Inte minst i kraft av att vara en så väl fungerande realistisk roman. Maartens särskilda, hjälplösa kunskap, hans position i en dröm det inte går att vakna från, där de linjära narrativen och sammanhållna subjekten brutits sönder och ingenting längre är jämförbart med någonting, beskrivs med behärskning och kontroll. Det är en sorts översättning från kaos till ordnat kaos som måste kallas för en litterär bedrift. ur Jenny Tunedals efterord

Maarten är en pensionerad man från Nederländerna som sedan många år levt i USA, där han arbetat som sekreterare på ett internationellt fiskeriinstitut i Boston. Nu lever han ett stillsamt liv med sin fru Vera i det lilla samhället Glouchester längs den karga Massachusettskusten.

Men Maartens liv förändras snabbt.

Världen runt omkring honom upplöses. Han får allt svårare att orientera sig – att skilja mellan minnen och den verklighet som han fysiskt besitter. Han får svårare att tolka omvärldens reaktioner på hans förändrade beteende.

Ingen har på ett trovärdigare eller mer förtrollat sätt lyckats beskriva upplevelserna och känslorna innefrån en människa som drabbas av alzheimers än J. Bernlef. Han lyckas beskriva vardagens absurditet och de anhörigas vilja att göra rätt. Men också deras oförmåga att faktiskt lyckas med det. Det komiska och sorgsna bryts, allteftersom boken framskrider, upp i en kuslig instängdhet i och med att Maarten alltmer tappar kontakten med verkligheten.

Hjärnspöken är en odyssé genom det cerebralas upplösning. Den är skriven utifrån en mänsklig förståelse av hur ett sjukdomstillstånd kan upplevas inifrån den sjuke.