När jag föddes blev världen isblå, och ett annat barn dog. Det var drömmarna som mamma och pappa aldrig fick. När jag föddes skrev tiden ett nytt datum i almanackan. Ett datum som aldrig någonsin funnits. Och vägarna bytte riktning. Men jag är långtifrån ensam. Jag har valt att sätta ord på mina minnen. "Jag k...an pr...ata men det går långsamt ... Jag behöver bara tid ... på mig", säger Petri som blir varm av kroppens spända muskler. "Där ser ni hur svårt det är att förstå." "Förstår du vad han säger du som är hans pappa?", frågar mannen och håller en penna mellan fingrarna och lutar sig bak. "Om jag säger såhär ... han är ju handikappad som man säger", säger pappan som sjunker ihop med kroppen. "Ja, men", säger mannen och fortsätter. "Du talar väl med din son?" Pappan hostar och får röda kinder. "Min fru vet bättre. Fråga henne."

Ihanus smått kärva språk låter Petri förmedla sina känslor och kommentera den omgivande vuxenvärlden. Samtidigt finns det hos författaren en övertygande poetisk ton som visar något av Petris inre liv. Det är onekligen en annorlunda bok som lika mycket förmedlar utsatthet som överlevnadskraft.
Publiceras i BTJ-häftet nr 24, 2019. Lektör Ingvar Engvén