Berlinmurens fall 1989 innebar inte bara ett systemskifte i Östeuropa utan också att benämningen "den enda vägen" kom att bli dominerande i hela den nu utvidgade västvärlden. Eftersom "den enda vägen" utpekar marknadsekonomi och elitdemokrati som slutliga mänskliga styrelseskick så får detta konsekvenser för folkrörelser med mer deltagardemokratiska ambitioner. Studien visar att samtidigt som folkrörelserna anpassar sig till denna enda elitdemokratiska väg i namn av organisationernas modernisering så kommer de även att upprätthålla en självbild som deltagardemokratiska och idéburna folkrörelser.