Bredvid namnet Homo sapiens har man ställt namnet Homo faber, den skapande människan, som beteckning för vårt släkte. Det skedde när det blev klart att det förra namnet inte passade särskilt bra, eftersom vi inte alls är så kloka som det naivt optimistiska 1700-talet gärna ville tro. Men namnet Homo faber är mindre träffande, ty faber är också månget djur. Det som gäller om skapandet, gäller också om leken: många djur leker. Dock tycks mig uttrycket Homo ludens, den lekande människan, ange en lika väsentlig funktion som skapandet och förtjäna en plats bredvid Homo faber. Så inleder den nederländske historieprofessorn och kulturfilosofen Johan Huizinga sin klassiska bok Den lekande människan. Han menar att kulturen från början har utvecklats genom och ur leken. Boken är en tankeväckande och skarpsinnig analys av kulturens framväxt och yttringar under skilda tidsperioder. Huizinga visar här vilken utomordentligt betydelsefull roll lekelementet och tävlingen spelar i den mänskliga kulturutvecklingen. Genom sin sällsynt levande framställning har han skapat en av samtidens stora kulturanalyser. Översättning Gunnar Brandell