Varför är så många av våra idrottsplatser ovala med en rektangel i mitten? Varför är simbassängerna, gymnastiksalarna och ishockeyrinkarna liksom de flesta övriga idrottsarenor måttbestämda, med linjer, kryss och cirklar inritade? Hur kommer det sig att en så stor del av den föreningsledda så kallade breddidrotten för barn och ungdomar följer samma organisations- och verksamhetsprinciper som elitidrotten på toppnivå? I Den institutionaliserade tävlingsidrotten söks svaren på dessa frågor genom en studie av idrottsrörelsen på gräsrotsnivå och dess förhållande till det omgivande samhället. I centrum står Norrtälje, roslagskommunen i norra Uppland, och sex idrottsföreningar. Resultaten från norrtäljefallet jämförs såväl med andra kommun- och föreningsstudier som med riksgenomsnittet. Vad har styrt den kommunala idrottspolitiken och hur har den utformats? Skiljer den sig från politiken på riksnivå? Vilka andra idrottsintressenter har agerat i lokalsamhället? Föreningsstudien behandlar de valda föreningarnas strukturella och kulturella utveckling, det vill säga de undersöker hur organisationen och verksamheterna förändrats över tid, var resurserna har kommit ifrån och hur de har fördelats internt. Paul Sjöblom beskriver den kommunala idrottspolitikens utveckling – i bred bemärkelse – under 1900-talet, undersöker dess utfall och diskuterar dess konsekvenser. Han presenterar en alternativ bild av den hyllade svenska idrottsmodellen, det vill säga den modell som beskriver en framgångsrik, ideellt baserad och sammanhållen frivilligrörelse, med plats för både bredd och elit och där de olika delarna dessutom förutsätter varandra.